Upplever extrem hunger (TW)
Fett. Mat. Energi. Jag längtar till det, tänker på det. Tar en portion, två portioner, bara lite till. Mår illa över mig själv och den mängd jag äter. Känns som magen pekar utåt likt en gravid kvinna och jag äcklas över mig själv och den hunger min kropp upplever. Längtan efter energi.
Den mängd mandelsmör jag äter känns absurd (ändå vet jag inte om det är det eller om det är mitt huvud som fuckar med mig). Allt fett som finns. Tänker att nästa dag, då FÅR JAG INTE ÄTA mandelsmör. Inget fett, inget överdrivet! Måste hålla mig kontrollerad (kontrollerad från vad?). Och det går bra, tills slutet på dagen. Tänker på det, längtar till det. Bara lite till resulterar i en halv gurka, 18 falaflar och lite mandelsmör på varje. Var är min självbehärskning?! Jag vill inte känna alla denna mat i mig!
Varför håller jag på såhär? Varför blir min kropp och sinne aldrig tillfredsställt? Varför vill jag bara ha mer och sedan bara ligga i sängen för jag skäms över mig själv, min kropp och min oförmåga att kontrollera mina begär? VARFÖR KAN ALDRIG MAT NORMALISERAS I MITT LIV?! Varför kan majoriteten andra ha maten som en normal del i livet när jag nästan hela tiden tänker på när jag ska äta, hur mycket jag ska äta, vad jag ska äta. Ja, jag må äta bra med kalorier och inte alls lika restrektivt, men fan vad tankarna snurrar inuti. Hur ska jag äta nästa dag när jag fuckade upp det idag? Kommer jag gå upp massor i vikt nu? Är det pga all mat och tankar som far hit och dit jag drömmer så konstigt?
Varje måltid tar nästan en timme av ätande, fixande av ny portion och byte av livsmedel. Tänker att jag ska sluta men kroppen är hungrig så den tar mer per automatik. Extrem hunger suger. Att vilja ha mer, äta tills maten når ändå upp till matstrupen på en och fortfarande känna en längtan efter mer suger. Vägde mig för två-tre dagar sen med en vikt oförändrad från den jag haft största delen under min sjukhusbehandling. Ser det inte och det suger.
Jag vill bara sluta nu. Stoppa alla dessa tankar, stoppa hungern, mättnaden. Stänga av och leva utan mat. Fan så mycket enklare det skulle bli.
Asså, jag vet precis känslan, och det känns rätt uppenbart vad du behöver göra åt det. Ät oftare, och uteslut inget. Får du en craving på mandelsmör är det ju uppenbart att din kropp behöver mer fett i kosten. Det kanske inte är så himla logiskt att köra på en low fat- eller low carb-vegetarisk diet när du är mitt i ett tillfrisknande från en ätstörning. Kanske är det inte logiskt att lägga timmar på att göra din egen mat, läsa recept osv. Självklart fortsätter du obsessa då. Håll vegetarisk kost - absolut. Men pröva att sluta begränsa dig i övrigt. Och pröva att sluta låta mat uppta så stor del av din PRAKTISKA tid.
Jag äter vegetariskt, och mestadels veganskt. Jag har varit sjuk i anorexi i 5 år, med upp- och nergångar. Något jag upplevt har varit avgörande i mitt tillfrisknande är kontrollen. Bibehåller jag någon form av kontroll över mina matvanor stannar tankarna kvar. Den enda kontrollen jag har valt att ha kvar är att inte äta djurprodukter och att äta regelbundet. Och visst är jag frisk nu! Jag minns senaste gången jag hade en craving. Då tryckte jag typ 3 rätt stora skålar med potatismos. Obvi hade jag försökt äta lowcarb ett tag.
Jag kan inte säga åt dig hur du ska bli frisk, och jag förstår om jag låter dryg och high horseig när jag typ "säger åt dig" vad du ska göra. Uppenbarligen säger jag bara vad jag tror, och jag utgår utifrån mig själv.
Jag tänker att ditt stora intresse för mat (iaf delvis) är ett symtom på anorexin. Ett sätt att behålla kontrollen. Hade du varit frisk hade du förmodligen inte brytt dig lika mycket.
Fixar du inte att släppa kontrollen, så tycker jag att du ska söka behandling någon annanstans. Jag tror inte det funkar att hålla kvar i kontrollen genom specifika dieter (som egentligen inte grundar sig i varken djurrätt eller hälsa. Hade du ätit nog med fett hade inte kroppen skrikit efter mandelsmör. Cravings är bara ett sätt för kroppen att berätta vad den behöver).
Som sagt, jag bara spekulerar, och kanske låter otrevlig. Men kanske kan det hjälpa att få lite annan respons? Eller så vet du redan det jag säger, men att det är för svårt att förändra något just nu.
ANYWAYS, jag hoppas att du mår bättre snart och att du hittar ett sätt att hamna i balans.
Kram