Flimmer och krossade bilfönster
Solen gjorde mönster på din nakna rygg och jag fyllde i konturerna.
"Vad målar du?"
"Livet" svarade jag medan fingertopparna åkte upp och ner över dina skulderblad. Du blundade, låg helt still.
Dina andetag var mina och du var så levande.
Jag ställde mig upp och tog tag i polaroidkameran jag handlade för 250 kr av din lillasyster och samtidigt som du vände dig om tog jag ett kort. Satte det brevid ditt nattduksbord och sedan virade jag hela min kropp runt dig.
"Visst kommer det alltid vara såhär?"
"Alltid"
Sedan kom regnet och mörkret och blåmärken och skrik som ekade mellan väggarna.
Dina ögon dog och allt det du drömt om, alla fotografier du ville ta, alla resor du ville göra och den där pinsamma sexdrömmen du ville uppleva slingrade sig ur dina händer. Kvar var bara jag men jag var inte längre något värd.
Men det tog slut sen. Tog slut där på E4:an mot Jönköping när du vände bort ditt ansikte och vi kolliderade med andra bilar, med livet, med varann och samtidigt som vi faller fram av kollisionen tänker jag att
jag borde älskat dig mer.