saltapopcorn

Att öppna och hänge sig fullt ut. Vi vågar inte längre göra det, många av oss. Det är så mycket underliggande sociala regler, förväntningar och saker som inte sägs i tron om att vi är en börda. Men kan man möta den som verkligen accepterar och älskar en som man är när vårt samhälle är fullt av olika roller och sociala spel? Om man gömmer och förändrar sig själv? 

 

Jag har lagt ner min roll och gått ur spelet samhället pushat oss att delta i. Som när jag spelade brännboll i högstadiet. Istället står jag vid kanten av spelplan med en annan som också struntat i att bli godkänd i ett ämne där man aldrig är tillräcklig. Som tvingar oss att gå från de vi är ämnade att vara.

 

Att se om man blir bemött och omfamnad när man näst intill lagt ut hela sig, naken och sårbar är läskigt. Man lämnas öppen till att kunna bli lämnad, sårad och hjärtkrossad. Men jag vet att det är först när jag är öppen, visar mig helt och fullt jag kan finna den som är gjord för mig. Och när man väl hittar denne och upplever detta djupa band och kärlek. Det är då vi vet att vi lever. Det är då vi hittar hem. Inser att spela klass-brännboll är så jävla tråkigt när man istället kan spela paintball, gå på Liseberg och åka gocart på en och samma dag med nån man verkligen vill va med.