Lil Peep får mig att gråta. Tack.
Jag sätter mig på golvet och öppnar kalendern som det står 2013/2014 på.
Direkt går jag till slutet på kalendern med alla texter. Sidor med sidor av ord skrivet med en arg, skakande hand.
Jag läser sidorna jag skrivit och gråter. Låt allt komma tänker jag - det är dags att bryta ihop. Det är dags att andas ut åtminstone nått som ackumulerat sig inombords.
Jag måste möta min egen spegelbild. Det är dags att sluta kolla åt ett annat håll. Sluta trycka ner allt med mat! Du ser ju för fan att du har gått upp i vikt! (äckel)
Om ni bara visste hur mycket det är som ska läkas inombords. Om ni bara visste hur mycket jag ångrar diskussionen vi hade grillkvällen i lördags. Jag vill vara bra, jag vill kunna kommunicera med min familj. Jag tror jag aldrig kommer ge upp det.
"Är jag socialt akward?" frågar jag mamma medan jag hackar sallad. Hon tänker till en kort stund innan hon svarar.
"Ja, ibland. Du är så strikt i det du tror på." Redan vid hennes ja sjunker inre jag ihop på golvet men den fysiska manifestationen av mig står fortfarande kvar, svarar inte. Jag har stått utanför länge nu - jag vet att jag valde det då men jag vill inte ha det så nu. Ser ni inte att jag försöker? Jag vet inte vad jag ska göra längre för oavsett vad blir det inte bra, blir inte så jag vill.
Flera kvällar i rad har jag tagit fingrarna i halsen för att spy. Ibland lyckat, ibland inte. Jag sörjer att jag inte kan vara bättre än såhär när jag kommer hem. Jag måste härifrån för jag skadar bara mig själv här. Sväller upp, sväljer ned, vibbrerar i ångestens frekvens.
Jag vet inte varför än men av någon anledning vill jag alltid sända ut till omvärlden när jag mår dåligt. SER NI, HÖR AV ER, BEKRÄFTA MIG, ÄLSKA MIG ... håll om mig. Men varje gång jag gör det får jag inte alls ut det jag ville. Jag måste inse att det är den jag möter i spegeln som ska göra det. Jag måste lära mig att hålla om mig själv. Gå igenom hela processen och bearbeta det som gör ont istället gör att rymma ut i cyberspace.
Men varför gör jag det? Tror det är för att jag vill bli tröstad, omhållen, sedd - men jag vet att den enda som ultimat kan göra det är JAG. Och på nått sätt är jag inte förmögen till att göra det. Är det inte rätt tid, rätt plats? Då måste jag skapa den miljön och tiden, för jag måste gå igenom den här skiten som anorexian pch jag skapade.Jag pallar inte gå omkring med detta inombords längre.