Vandra iväg utan att vidröra mark
Det känns som ett hål i bröstet, ett tomrum.
Har du skrivit? Måste kolla, men inget plingar till. Klart det inte har, det var ju bara någon minut sen jag senast kollade. Vad händer med mig? Jag är inte sån här, inte egentligen.
Vill hålla mig ovanför, vara den som blir omfamnad och som släpper först. Jag vill inte känna mig maktlös, vill inte vara den som ger mest men får allt kastat tillbaks. För om jag ger bort mig är jag så rädd över att få halta tillbaka med armarna fulla av skärvor av det som en gång var jag.
Så jag skriver inte. Måste vänta ut. Måste hålla tillbaks.
Men ibland måste man. Måste våga kasta ut sig själv för att jag må gå sönder men jag vet att om det blir så kommer jag klara mig. Och du lovade att ta hand om mig. Flera gånger viskade du det i mitt öra samtidigt som du kysste min hals och lät dina fingrar få min hud att skälva.
För visst måste det betyda något när det känns tomt förutom när man är med han? Visst måste det betyda något när inga mattetal är förståeliga för att det känns som man kommer bli galen om man inte får se han nu nu NU? Så jag kastar mig ut i något okänt jag aldrig varit i förut.
Skriver med snabba, ivriga fingrar över mobilskärmen.
"Kommer bli galen om jag inte får träffa dig snart."
Kanske är det här kärlek? Att våga låta någon hålla om en trots att man aldrig känner sig värd det. Att våga låta en annan människa se och röra en på sätt ingen annan har. Att våga säga allt man tänker och ta emot samma sak. Att våga känna det där suget i magen. Våga vara i det.
För jag vill det. Jag vill vara i det här med dig.