Strange things did happen here
Bägaren blir överfull och då orkar man inte självvalidera och validera alla. Orkar inte att hela tiden tänka efter innan, backa tillbaks två steg för jag känner mig som bly, känner mig som en krigszon och jag bara agerar och får sen leva med besluten. Leva med misstagen man gör när man låter känslorna styra, när man släpper ner garden en sekund och hör hennes ljuva stämma. Hennes ljuva stämma med alla löften.
De kommer aldrig riktigt tystna, eller hur?