Bara överlev
Bild från när jag stod väntandes på bussen med så hög volym att hörlurarna vibbrerade med Thy Art Is Murder och det kändes som jag höll på att gå sönder av all panikångest som bubblade inuti. Det är så jobbigt när det händer i offentligheten. När det enda man egentligen vill göra är att huka sig ner, gråta och skrika ut allt som gör ont, fast man bara står där helt förstenad. Rädd för att göra något dumt om man bara rör sig.
På bussen hem grät jag och sedan skrek jag med i låtarna på vägen hem. Varenda en handlade om Ana och dig. Tänkte på de stackars grannarna som måste tro jag är galen, men jag fortsatte iallafall. De får tro vad de vill.
Skrek med falsk stämma och med tårar som gjorde att jag inte kunde se längre än 2 meter framför.
Ingen var hemma när jag kom hem, så smällde i dörren extra hårt och tänkte att om det här är livet vill jag inte vara med. Tänkte att jag behövde en kram och en puss.
Sedan kommer mamma hem och tar mig ner på jorden och berättar om allt det vackra som finns.
Hon får det att kännas lite enklare.