Brandlarmstankar
Blickar letar efter dig. Även fast jag vet att jag inte borde.
Jag vet ju att du inte vill detsamma. Men du pratade ju om sommaren. Du pratade om festivaler, om promenader i skogen, om pussar och kramar.
Och det är ju klart man faller lite grann. Faller för tanken. För vem vill inte? Vem vill inte pussa någon på munnen medan man står på en festival med händerna i luften? Vem vill inte ligga i gräset med handen i din? Vem vill inte somna med dig tätt intill?
Men det är det som gör ondast. Sakerna man tänkte på, ville ha och längtade till. Jag blev ju galen i tanken på dig och allt det där. Föll för tanken på hur jag trodde du skulle vara. Fattar du inte det?
Kunde du inte bara gjort det ogjort? Varför var du tvungen att skriva hej från första början?