can’t remember the feeling of your skin
Egentligen vill jag bara att du håller om mig. Stryker mitt hår och berättar hur värdefull jag är. Hur mycket jag betyder för dig, hur unik jag är.
Men på något sätt i hur jag beter mig tar du istället steg bakåt. Jag tystnar. Det finns inga ord i mig att ge dig.
”Är du okej?” ”Nej.” ”Vad är det?” ”Inget.
Och där släpper han mig. Där failar han testet. DET ÄR NU DU SKA HÅLLA OM MIG OCH SÄGA JAG SER ATT DET GÖR ONT INOM DIG OCH DET ÄR OK. Säga att jag inte behöver prata men att du finns där. Istället tittar du bort.
Vart är vi på väg?